Dalarö <3

Jag kommer aldrig mer vakna upp, aldrig mer känna känslan, aldrig känna doften, aldrig höra ljuden, aldrig mer kunna sitta i mitt fönster...


Avskedsmiddag..


Jag får åtminstone ha kvar dig, eller, jag hoppas.


Pappa.


Gin and tonic, och god drink. Är det någinting som hjälper, är det alkohol.


Mitt ljus, vad jag trodde var mitt eviga hopp. Jag kan inte andas.


Varför? Varför ska jag aldrig mer få vistas på denna underbara plats.
Mitt paradis på jorden, mitt Dalarö.


Vadet, mitt fina vadet.









1809 - 2009

Jag förlorar allt, men jag lovar att minnas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0