Jagvetinte
Huvudet dunkar och jag orkar knappt hålla ögonen öppna. Men jag är hemma av en anledning, att plugga. Trots att jag vet att jag aldrig lyckas.
Antingen sover jag en stund eller så fortsätter jag att läsa den där meningslöst tråkiga skiten som vi har till onsdag. Inte nog med det har jag ett till prov då, och jag har inte ens den boken här hemma.
Just nu vill jag bara försvinna faktiskt. Jag orkar inte få ytterligare ett ig. Det blir för mycket då. Men jag orkar helt enkelt inte riktigt bry mig längre verkar det som.
Jag mår dåligt över andra saker med.
Det påverkar mig väldigt mycket. Jag orkar inte se dig så här, så svag. Det svider till i hjärtat på mig så fort jag tänker på det. Jag vill bara få det rätt igen, sy ihop ditt brusta hjärta. Men jag vet att tiden någon gång läker sår, trots att ärren sitter kvar.
Och dig med, jag plågas av att se dig i ögonen, Veta hur orolig du är, utan att kunna säga någonting, utan att kunna säga att det kommer bli bra. Jag vill inte att det ska vara så här. Jag vill skydda dig mot de där idioterna, jag blir så förbannad att jag skulle kunna döda för dig.
Ja vi får se hur denna underbara kväll slutar. Med mycket plugg hoppas jag, haha.
