Mellies

Jag minns det första minnet jag har från Dalarö. Jag var antagligen otroligt liten, jag minns hur jag sprang runt på nedervåningen. Jag tyckte att det var otroligt roligt  i och med att man kunde springa igenom alla rum, runt runt runt.
När jag tänker tillbaka på min barndom där ute minns jag sommardagar, pappa, mamma, farmor, farfar, farbror, pappamormor. Vi var alltid ett helt gäng. Det var alltid lika mysigt att komma ut dit, samma underbara känsla varje gång. Känslan av att det fanns ett ställe där man kunde leka, och att det fanns ett ställe där alla kunde vara samlade. För mig kändes det extra speciellt att komma ut dit, varje gång. Det var främmande, men ändå hemma, ett ställe där allt kunde hända. Där jag och Niclas fick leka non stop till läggdags, gå ner och bada, äta glass och åka båt.
När jag blev  lite äldre började jag förstå historian bakom vårt hus. Jag började facineras av gamla tavlor som visade vårt hus och det röda bredvid, med en stor laudgård bakom. Det fanns ingen stor väg, bara en liten grusgång bredvid huset, det var så gammalt, otänkbart. Men det var samma ställe och detta ställe kallades Vadet. Vadet blev byggt år 1809, och det har inte alltid tillhört vår släkt men nära därpå. Det var min farmors mormor som köpte det. Det har gått i arv ända tills nu, till farmors mamma (för oss med känd som pappamormor), till farmor, till pappa, till ... mig. Mina drömmar gick inte i uppfyllelse, jag fick aldrig ta över vårt underbara hus, och det gör så ont vid tanken att jag nästan slutar andas.

När jag blev en aning äldre igen, förstod jag att de som bodde bredvid oss var farmors kusin, hans barn (pappas syssling) och hennes dotter (min pyssling Caroline).  Vadet har alltid varit en släktgård. Jag blev presenterad för Caroline, och vi började leka med varandra. Första gången vi umgicks kommer jag alltid att minnas. Vi stod vid en regntunna på tomten och hällde ner löv och gräs, vi sa att vi gjorde vår egna häxblandning. Vi brukar skratta åt detta idag, det är så roligt att minnas.

När vi kom ut till Dalarö lekte jag och Niclas alltid med farmor. Hon var alltid så pigg, var alltid med på allting. Vi hade våra gungor på en stålställning som fanns vid utkanten av vår tomt, det var min absoluta favoritplats. Farfar brukade inte vara med och leka, han var inte lika pigg på sånt som farmor var. Men vi såg alltid upp till honom. Han pysslade ofta ute på tomten, med sitt potatisland. Eller så satt han vid skuggan under äppelträden, med radion på och tidningen i handen. Han var ofts tyst, vår älskade farfar, en sån som inte ville synas och höras mest. När jag var liten, i skolan, var jag precis som min farfar, jag lyssnade hellre på de andra än att prata själv. Han blev aldrig arg, jag har bara sett honom arg en gång, var alltid lugn och sansad. Jag antar att pappa har fått det där ifrån, att sällan bli arg.
Farmor skötte alltid om trädgården så att den var fin. Den har alltid varit en dröm, full med blommor och rabatter. Pappa och Farbror Kjelle fick alltid göra det tyngre arbetet, som att hugga grenar, klippa gräset. Är det någonting jag kommer att förknippa med Dalarlö är det doften av nyklippt gräs. Jag tyckte alltid det var så roligt att hjälpa till med det. Och gräset växte alltid så fort så det klipptes så himla ofta.

Min pappa växte upp på Dalarö. Han gick i tennis skola här ute vid tennisbanorna som är kvar än. Senare blev han tenns lärare där. Han lärde känna sin barnmdomsvän Lennart där, och det var så jag lärde känna Annika, eftersom våra pappor alltid varit vänner. Vi brukade ofta träffas, hela familjerna och äta middagar. Vi grillade, lekte kurragömma på tomten, gungade, gjorde gymnastik konster, hade alltid så roligt.
Pappas och Kjelles kompis Janne brukade komma hit ut ibland. Jag minns när man var gabska liten och de kom hit på middag. Hans söner följde med och vi hade hur roligt som helst. Johan och Fredrik hette dem. Jag minns att jag och Johan hade så roligt. Därför var det roligt att träffa dem igen när Kjelle fyllde femtio och vi hade storfest ute i trädgården. vi spelade fortboll, och på kvällen satt vi ute på verandan och snodde de vuxnas vin och öl. Max blev lite på vippan och tyckte att jag och han skulle adoptera Johan, sedan dess har jag kallat honom min son.

När vi blev lite äldre jag och Caroline, brukade vi alltid umgås när vi var ute på Dalarö. Vi försökte bygga en linbana mellan våra fönster, vi satt alltid uppe på mitt rum och klippte och klistrade, hittade på egna texter till bilder, skapade egna tidningar, ritade. Vi var riktiga pysselmajor. Vi fick alltid upp fika av farmor och godisgris som Carro var ville hon alltid ta min sista kaka. Vi har verkligen minnen för livet. När vi blev lite äldre igen, kollade vi alltid på film, åt popcorn. Jag minns hur Carro alltid skulle ha saltet som satt kvar i påsen, och jag blev alltid lika irriterad på henne. Och jag minns när hon lärde mig att dansa cha cha, när vi skuttade runt till pappas gamla vinyl skivor och pratade om hennes danslärade Tony Irving.

När mamma och pappa separerade så bodde jag och Niclas tillsammans med pappa och de andra här ute varannan helg. Det var innan pappa fick en lägenhet på kvarnbergsplan. Vi åkte med pappa till skolan på måndag mornarna. Jag minns hur kallt det var att gå upp på morgonen under vintern. När man gick ner och tog en varm varm dusch och blev lite levande. Men det var  mysigt, att vara ute på landet i vardagen. Men jag har nog aldrig sett det här som mitt land ställe, det är så mycket mer än det. Det är mitt hem, mitt sommarställe, mitt paradis, mitt allt.
Även när pappa flyttade ut till Gustavsberg så har vi varit här istället, varannan helg. Och under somrarna har vi varit här mer. Underbara sommar. En sommar är ingen sommar utan att vara på Dalarö, man kan väl säga att Dalarö faktiskt är min sommar. Ingen kommer att kunna ta ifrån mig alla underbara minnen, och det är väl det enda jag kan glädjas åt nu.

Det kom en dag då Carros mamma och hennes bror bestämde sig för att sälja sitt hus. Jag tyckte att det lät helt ofattbart. Det gick väl inte, att sälja Dalarö? Det skulle ju vara vansinne. Men det hände, och jag och Carro hördes inte så mycket efter det. Men nu har vi tagit upp kontakten igen och det är jag jätte glad över. När vi sågs igen var det precis som förr.
Jag började nu ta med mig kompisar ut till Dalarö mest hela tiden. Jag tyckte att det var roligare med sällskap, och man kunde hitta på så mycket mer när man var två. Vi gick upp på byn och spanade killar, dregglade över moppekillar. Ja det var ju i den åldern. Vi sov i friggam,. Jag tyckte alltid att vi hade jätte roligt.  Jag är så glad att jag fick dela med mig av mitt paradis till de jag älskar.


Jag är runt fem år, Niclas är två. Vi sitter på grusgången utanför huset. Jag tvättar min fyrkantiga sten som alltid har stått vid uteplatsen. Jag förstod inte att varje gång solen torkat upp stenen igen blir den grådassig, så jag tvättade så den ren, om och om igen.
Pappa kommer med filmkameran "Hej". Jag kollar in i kameran och säger "Hej älsklings pappa!" Pappa skattar. Nu ställer sig Niclas upp på sina ostadiga små ben och nästan skriker "Hejjejskjilgspapa" Pappa fnissar till, det är verkligen en rolig syn. Niclas tycker inte att han får den uppmärksamhet han förtjänar så han springer fram och skriker det igen "Hejjeskjilgsphapaa". Han lugnar ner sig. Men sen ställer han sig och verkligen tar i
"HEJELSKINGSPÄPA!"

Jag är arton år, jag sitter ute på grusgången utanför huset. Jag tar upp en näve grus i handen, verkligen känner varenda korn. Jag lägger i den i burken, jag tar en näve till, lägger ner, en näve till, änta tills burken är så full att den knappt går att stänga.
Jag går in i huset, upp för trappan, genom hallen och stället mig i mitt heltömda rum. Mitt rum.
Mitt på golvet bryter jag ihop helt,. det här händer inte. Det kan inte hända mig.
Jag gå ner för trappan, för sista gången. Jag känner hur det känns, min trappa. Som jag sp mpnga gånger sprungit upp och ner för. Det går inte ens att föreställa sig smärtan i min kropp. När jag hör ljuden ser allt framför mig, allt som jag inte kommer att få se igen.
Jag går ut genom altandörren, ner för nästa trappa. Jag tror att jag kommer dö, jag är helt säker på att mitt hjärta blivit hugget i två delar. När jag sätter mig i bilen känner jag mig död. Mina ögon är rödsprängda av tårar, mina kinder är sträva efter alla salta tårar.

Är det här mitt liv tar slut, eller är det här mitt nya liv börjar?
Allt jag vet är att smärtan aldrig kommer att försvinna, inte så länge jag lever.